Harry Järv död

Jag läste i dn.se att Harry Järv avled den 21/12. Jag hade förmånen att träffa Harry några gånger för intervjuer, senast för två år sedan, i samband med publiceringen av den tjocka antologin Mänsklighetens minne - en stor hyllning till böcker och bibliotek i historiens ljus - recensionen av boken publicerades i bis förra året.

Harry Järv arbetade många år på Kungliga biblioteket som chef för handskriftsavdelningen. Han var översättare och tidskriftsredaktör, och förlorade ena benet i finska vinterkriget, något som skildras i filmen Framom främsta linjen.

Han var anarkosyndikalist och övertygad demokrat, särskilt engagerad för Tjeckoslovaiens kamp mot kommunismen. Han bidrog utan tvekan till att göra KB till en verkligt öppen institution efter andra världskriget. Han blev 88 år.

Se mer om Harry genom att söka på ämnesordet i kolumnen till höger.

Mats Myrstener

Mats bokjulklappstips danföredanföredan

Sven Wernström: Ett författarliv (Murbruk).

"Framtidsroman" från år 2025, som utspelas i Stockholmsförorten Skärholmen. Wernström filosoferar om sitt liv, och hur det skulle kännas att fylla 100 i EU-landet Sverige, "där de sista resterna av välfärd och demokrati slagits i spillror".
Gunder Andersson: I pianoskor och huvud-

värkskostym (Lindelöw). En av arbetarlitteraturens novellmästare skriver om kärlek, våld, tragedi, goda grannar, bönder, och möten i bastun.
Mary Andersson: Den vingabrödna (Lindelöw). En av våra främsta arbetarförfattare, född 1929, som slog igenom 1976 med Malmöpjäsen Maria från Borstahusen. Här skriver hon sin självbiografi, om sina femtiotalet olika jobb i Malmö, sin uppväxt, författarskap mm.
Jonathan Brent: Stalins arkiv (Ekerlid, övers. Margareta Eklöf). Författaren, känd kremlolog från Yale university, skriver om diktatorn Josef Stalins arkiv och bibliotek, som han som förste västerlänning tillåtits undersöka.
Orlando Figes: De som viskade : tystnad och terror i Stalins Sovjet (Historiska media, övers. Claes Göran Green). Brittisk historiker har intervjuat och läst dagbäcker från terrorns Sovjetunionen, ett land där många "viskade", av rädsla för att bli angivna och deporterade. Boken är illustrerad.
Ann-Charlotte Alverfors: Igelkottsklubben (Normal). Alverfors bor också i Malmö, och slog igenom 1975 med barndomsskildringen Sparvöga. Här skriver hon om några kvinnor som bildat en klubb som ägnar sig åt att berätta minnen, dansa, dricka och äta god mat. "Kvinnor som genom tiderna tvingats leva med taggarna utåt. Kvinnor som funnit varandra i en utsatthet av våld och skam."
Bernt-Olov Andersson: Balladen om Big O (Reptil). Förf. är fd metallarbetare från Sandviken. Förutom fackliga historiker har han skrivit flera romaner, och turnerat med den egna popgruppen Band Avd., där även hans söner ingår. Han debuterade 1977 med diktsamlingen Dagar i New York. Den uppmärksammade romantrilogin Syrenernas tid utspelades i Sandviken med järnverket i centrum. I den nya boken bekänner han sin kärlek till rockmusiken och idolen Roy Orbison ("Big O").
Cassian, Nina: Mirakelkvinnan (Ellerström, övers. Dan Shafran). Rumänsk poet, som rekommenderas av Ann-Charlotte Alverfors.
Lina Lund: Berlin, öppen stad : om en ny tid tjugo år efter murens fall (Pockettidningen R, 2009:4).

Den unga journalisten Lina Lund har skrivit detta reportage med öppna ögon, hon har ingen direkt "förförståelse" eftersom hon bara var två år när muren föll 1989. Hon intervjuar berlinare, både de som gläder sig åt den nya tiden, och de som tycker det var bättre förr.
Jag läste att 90-årige Lennart Hellsing minsann tyckte att pappa också kunde läsa en bok av Herta Müller (se tidigare blogginlägg). Men det förstod väl alla?
God jul önskar Mats

Panta rhei

Läste i socialdemokratiska tidningen Folket i Eskilstuna (19/12) ett uttalande av ordförande i kultur- och fritidsförvaltningen där, Mona Kanaan (S). "Det är inte politiker och tjänstemän som ska bestämma vad som ska ingå i utbudet [på biblioteket], det ska bestämmas i samråd med människor i områdena."
Man kan tolka uttalandet hur man vill, men nog är det en tydlig släng åt bibliotekariens rätt att välja vad som ska köpas in till biblioteket?
Många yrkesroller är stadda i stark förändring just nu, bibliotekarierollen inte minst. Vissa säger si, andra säger så, och i alla kommuner vill man försöka driva verksamheten med så få bibliotekarier som möjligt. Om debatten bådar gott eller dåligt inför det nya året är svårt att säga. Men det är nog inte bara Trollhättanbor som har anledning att se dystert på vad som komma skall.
Mats Myrstener

Hvad vil Sosial-Demokraterna?

Det är nog många som undrar detta, inför valet 2010. En som visste var August Palm, agitatorn som introducerade de socialistiska idéerna i Sverige från Tyskland. Läs mer om honom och läs hans första tal om socialdemokratin, 1881:

http://www.arbark.se/2009/11/hvad-vil-sosial-demokraterna/

Mats Myrstener

Konsult skrev upp SSB:s riskanalys med 500 miljoner utan underlag

"Den som är konspiratoriskt lagd kan inte låta bli att fråga varför planerna på ett nytt stadsbibliotek lades ned en dryg månad innan fyra nya sportarenor i Stockholms-
området fick klarsignal. Den nya Globenarenan för 30 000 åskådare kostar händelsevis 1,2 miljarder kronor."
Mats Myrstener
källa: http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/stadsbiblioteket-stoppades-utan-grundliga-analyser-1.1016125

Vi säljer inte ut för vi har inget köpt

I dessa tider av julklappshandel och klimatmöten har det uppkommit diskussioner om att man borde konsumera mindre. Man säger att folk köper en massa man inte behöver och att den rika i-världen måste konsumera mindre. Grundantagandet är att det är den hysteriska konsumtionen som är problemet.

Det är att ställa Marx på huvudet. Istället är det just produktionen som är problemet. Hur den är utformad, i vilket syfte och för vem. Dagens kapitalism är styrd av ständig jakt efter profit och det är det som är grundproblemet. Lösningen på orättvisor i världen och klimathotet är inte att konsumera mindre eller annorlunda (tänk bara de "miljövänliga" etanolodlingarna i Sydamerika som ödelägger regnskogen) utan att produktionen läggs om. Att resursfördelningen i världen blir mer rättvis så att länder i tredje världen inte tvingas producera miljöförstörande monokulturer av t.ex. jordnötter eller utvinna olja för multinationella bolags räkning under vidriga arbetsvillkor.

Även om konsumenterna köper mer ekologiskt och miljövänligt kommer kapitalet alltid ta den enklaste vägen för att hålla nere arbetarnas löner och hålla produktionen så billig som möjligt (läs: ha dåliga arbetsvillkor) för att hålla vinsten hög. Det ligger i själva ekonomins natur - att göra på något annat sätt skulle få systemet att haverera. Ett exempel kan vara programmet på TV för några månader sedan om rättvisemärkt té från Indien. Journalisterna kunde tydligt visa att arbetsvillkoren bara var marginellt bättre och att företagens löften inte infriats. Lösningen är således inte att konsumera annorlunda utan att lägga om produktionen till att svara mot människors behov, inte profitens.

Vågar man hoppas på en utställningsturné på biblioteken med miljötema där man går till botten med klimathotet? En obekväm sanning 2.0?

Kristian Schultz

Miljön under luppen

Miljön är den absolut viktigaste frågan för framtiden. Därför känns toppmötet i Köpenhamn ödesdigert. Blir det inte framgångsrikt så går vi en otäck framtid till mötes.

I Svenska dagbladet läser jag (15/12) att bara sjutton procent av EU:s invånare rankar miljöfrågan överst. Högst rankas problemet med "fattigdom, brist på mat och vatten" (34 procent). Dock menar 63 procent av de tillfrågade att klimatfrågan är "väldigt allvarlig". Sämst stöd har den i de baltiska staterna, där en fjärdedel av de tillfrågade rankar frågan som "mindre viktig".

Är intresset för miljön en välfärdsfråga för den rika världen? En lyx vi som är rika kan kosta på oss? Mycket talar för det. U-länder med stora oljetillgångar, som Sudan och Angola, eller ett land som Saudi-Arabien, nonchalerar i stort sett miljöfrågan. Av EU:s länder är det bara Sverige och Danmark som rankar miljöfrågorna högst.

SvD:s ledarskribent Per Gudmunsson gör sig samtidigt lustig över de många demonstranterna i Köpenhamn. Några svenska aktivister stoppades redan vid gränsen för att deras buss, en Scania Vabis modell 1967, inte klarade polisens miljökontroll! De flera tusen delegaterna och journalisterna som deltog i konferensen kom dock det stora flertalet i energislukande flyg, vilket Gudmundsson naturligtvis inte noterade.

Själv bidrar jag med att köpa lågenergilampor, även om ljuset, tycker jag, är för svagt. I ett land där det är mörkt större delen av året borde man väl åtminstone få ha ordentligt ljus inomhus. Men lite lyx får man väl avstå för den goda sakens skull?

Mats Myrstener